Om att satsa och hitta glöden igen
Sen jag flyttade hit till Alingsås har mitt handbollsintresse svalnat en hel del. Innan jag flyttade hit kände jag mig inte riktigt klar med handbollen, det var den som fick mig att inte åka till Australien, utan Alingsås kändes bra.
Idag känner jag mig så gott som klar, i alla fall till en viss del. Jag känner inte att jag är sugen på att åka på träningar längre, jag känner inte att jag vill lägga ner någon tid till att försöka åka till träningarna när jag inte har någon skjuts, jag känner mer för att stanna här och umgås med de fina människorna som jag har kring mig.
Igår åkte jag med till Västerås för att spela match mot Irsta, ett lag som kvalade till elitserien. Redan där kände jag att vi hade förlorat, jag hade ingen nervositet inför matchen och kände mig allmänt otaggad. Men, så gick det så sjukt bra. Vi förlorade självklart, men jag spelade bättre än någonsin och glädjen fanns där till viss del. Jag kände att jag blev arg när jag släppte bollar bakom mig och jag kände mig glad när jag räddade. Detta är två känslor som jag inte känt på sjukt länge när det gäller handbollen. Men igår kände jag mig brydd om hur det gick, för första gången på oerhört länge.
Kanske är det så att svackan har varit, finns till viss del, men håller på att försvinna nu. Jag hoppas det! En av de målvakter vi mötte igår spelade i U-landslaget. Kanske var det hon som gav mig inspiration och glädje i spelet igen. Det faktum att jag till viss del kunde mäta mig i hennes spel, det faktum att jag faktiskt inte låg så långt bakom henne trots allt. Kanske var det hon som fick mig att inse att jag faktiskt vill pröva satsa och se hur långt jag skulle kunna räcka.
Imorgon börjar mitt nya handbollsliv, präglat av träningar i massor och en ny härlig inställning. Handboll ska än en gång bli roligt.
Nu börjar dagen, ska till stan med Ylvisen och sen är det bugg på schemat.
Idag känner jag mig så gott som klar, i alla fall till en viss del. Jag känner inte att jag är sugen på att åka på träningar längre, jag känner inte att jag vill lägga ner någon tid till att försöka åka till träningarna när jag inte har någon skjuts, jag känner mer för att stanna här och umgås med de fina människorna som jag har kring mig.
Igår åkte jag med till Västerås för att spela match mot Irsta, ett lag som kvalade till elitserien. Redan där kände jag att vi hade förlorat, jag hade ingen nervositet inför matchen och kände mig allmänt otaggad. Men, så gick det så sjukt bra. Vi förlorade självklart, men jag spelade bättre än någonsin och glädjen fanns där till viss del. Jag kände att jag blev arg när jag släppte bollar bakom mig och jag kände mig glad när jag räddade. Detta är två känslor som jag inte känt på sjukt länge när det gäller handbollen. Men igår kände jag mig brydd om hur det gick, för första gången på oerhört länge.
Kanske är det så att svackan har varit, finns till viss del, men håller på att försvinna nu. Jag hoppas det! En av de målvakter vi mötte igår spelade i U-landslaget. Kanske var det hon som gav mig inspiration och glädje i spelet igen. Det faktum att jag till viss del kunde mäta mig i hennes spel, det faktum att jag faktiskt inte låg så långt bakom henne trots allt. Kanske var det hon som fick mig att inse att jag faktiskt vill pröva satsa och se hur långt jag skulle kunna räcka.
Imorgon börjar mitt nya handbollsliv, präglat av träningar i massor och en ny härlig inställning. Handboll ska än en gång bli roligt.
Nu börjar dagen, ska till stan med Ylvisen och sen är det bugg på schemat.
Kommentarer
Trackback