elina källman

Natten mot igår drömde jag om min mormor. Jag fick träffa henne. Sist jag träffade henne var för åtta år sen. Jag lovar, det känns verkligen som att jag har träffat henne igen. Det känns så verkligt. Hon låg på soffan i vårat kök hemma. Hon tog min hand och sa: Älskade Elina, det var så längesen jag såg dig. Är det verkligen du. Har jag verkligen fått träffa dig igen? Det var verkligen så verkligt. Jag fick träffa min älskade mormor igen och hon såg precis som vanligt ut. Sin fula gamla städgrej, sin älg haka, precis allt var sig likt. Det var min mormor.

För att prata om något annat. Jag blir så fruktansvärt irri på mina inneboende. Det enda dom snackar om är att förbränna, förbränna och kan ni gissa vad med...... Japp, förbränna. Jag blir så störd. Förbränna vaddå? Fett? Näe, skulle inte tro det, eftersom att dom inte har nåt fett som dom kan förbränna. Jag får typ psykbryt av att vara hemma här i läggan. bara hålla ut, till hösten slipper jag kanske dom.. Funderara på att antingen flytta hem eller kanske byta lag. Men palla byta lag, det är ju lika att sluta i så fall. Och spela i LIF känns som BE, eftersom att dom har fyra målisar också. Palla. Men jag vill tillbaka, men kan inte. Klarar inte av kärra mer, känner att jag inte passar in. Jag vet varför. men det tänker jag inte skriva här. Och det är inte det som alla tror. Jaja, nu ska jag inte fundera över det mer. Oh, jag har äntligen skrivit brev till Hanna idag, känns bra. Men dock glömde jag att posta det när jag gick till affärn. jobbigt. Igår snackade jag i telefon från klockan sex till elva. Mkt telefon tid där ;P haha.

Mormor:
Sex år innan jag konfirmerade mig dog min mormor och då rasade hela min värld för mig. Muren som min mormor hade varit till omvärlden hade rasat och jag föll och bara föll och slog mig på något som kallades för verklighet. Jag hade aldrig förr gjort det, men det gjorde ont att slå sig, ondare än att ramla med cykeln och skrapa upp knäet, du vet. Det gör ont och det svider och man vill att mamma ska titta på det och säga: Det är så synd om dig Elina, kom så köper vi oss en glass. Men så var det inte. Min mamma fanns inte där och sa att vi skulle köpa oss en glass och glömma att det svider. För min mamma fick aldrig veta att det sved och gjorde ont. Att jag hade ett öppet sår och ville ha en glass för att glömma att det sved. Min mamma var också ledsen och jag ville inte störa henne i hennes sorg. Efter mormors död vågade jag nästan inte gå utanför dörren. För min lilla trygghet och min mur till världen var riven. Jag var rädd för dom stora människorna, dom dumma. Men jag klarade mig i alla fall, jag vågade tillslut gå ut, utan att hålla min mormor i handen. Jag klarade mig tillslut själv. Jag hade blivit stor och modig. Livet rullade på, men jag hade ingen mur att luta mig mot längre, ingen vägg som fanns där och fångade mig när jag föll. För föll, det gjorde jag varje dag, länge och längre ner. Det verkade aldrig ta slut. Tillslut gick det så långt att jag kände skam inför att vara mig själv, att visa mig som jag var. Speciellt för mig själv. Spegeln var min största fiende. Tre år hade gått. Det var inte tre helt smärtfria år, det var år fyllda av smärta och saknad till min älskade mormor som för alltid skulle leva kvar i mig. Varje år den första april grät jag tills tårarna tog slut. Och för varje gång första april varit, kom mormor längre och längre bort från mig.

Ännu ett år gick och ännu en första april kom och gick med vinden. Detta var våren i åttan. Det var nu sex år sen min mormor dog, men hon hade inte lämnat mig. Tvärtom, hon kom nästan bara närmre och närmre. Den vackra solnedgången liksom uppgången på himlen, det var min mormor som ville säga God natt älskade Elina, eller God morgon min sköna, vad ska hända denna dag? Jag visste att min mormor hade det bra. För nu fick hon äntligen träffa morfar och kramas med han där uppe. Efter sex år av saknad var dom äntligen förenade igen.  Jag vet att hon finns där uppe på ett bättre ställe. Vem vet, hon kanske dricker the med Gud, kanske är hon bästa kompis med honom. Eller så sitter hon där med morfar och bara njuter av att finnas med honom igen. Dom kanske sitter på ett moln och tittar ner på oss, vakar över oss så att det inte ska hända oss något. Hon gråter säkert också, när det inte blir som hon har planerat.

Min mormor går inte i utbyte. Men livet måste gå vidare. det måste det. Men jag tänker på henne så gått som varje dag. För henne kommer jag aldrig glömma. Min mormor var min mur att luta sig mot och jag har börjat inse att hon kanske fortfarande är min mur, men jag kan bara inte se den. Den finns där, men den är osynlig, fast lika stadig som när man kunde se den.
Utan min mormor skulle jag inte vara den jag var idag. Fast det var åtta år sen jag såg henne sist.