elina källman

Idag har jag tagit mig en liten promenad här runt om i allas vår Bölebyn. Det var otroligt härligt må jag säga. Liksom fridfullt och bra, precis som det ska vara i Böle.
Gick som vanligt förbi vår kära skola, även kallad Böleskola. Jag satte mig ett tag på en sten som vi lekt på mycket under vår tid på skolan, under vår underbara barndom. Det är på detta ställe jag näst intill vuxit upp och det var med blandade känslor jag satte mig där, tittade ut över det som varit och började minnas förr i tiden.

Med Britney Spears gamla låt I'm not a girl, not yet går mina tankar över till alla lekar jag och mina vänner lekt, alla bråk vi varit med om, alla "kärleks bekymmer" vi haft, alla herren på täppan - lekar, alla småstjärnor vi sjungt och alla skolavslutningar vi haft på grusplanen. Helt plötsligt känns alla bekymmer vi hade som små väldigt väldigt småa. Jag tänker vidare och inser plötsligt att min bardom varit extremt bra och lycklig. Någonstans undrar jag hur allt kunnat bli som det en gång blev, någonstans känns det som att jag blev bestulen på min barndom alldeles för fort. Men med ett leende på läpparna funderar jag vidare och kommer på att Bölebyn måste vara det mest perfekta ställe att växa upp på och det är så jag vill att mina barn ska växa upp. Det är så jag minns Bölebyn och Böleskola. Alla fina vänner och alla fina platser.

Mitt i alla tankar om barndomen och böleskola kommer jag på mig själv, jag har det ganska bra ändå. Jag har ett bra liv i alla fall och alla har sina svackor. Jag är välsignad med så mycket bra, som jag dock har svårt att se ibland. Men jag är glad att jag ser det vissa gånger i alla fall. En studentpresent är påkommen ikväll, en tatuering. Jag vill göra en fisk på vänster handled. Det har jag velat göra länge, men idag kom jag på varför. För mig kommer fisken betyda seger tillsammans med Herren. Och så är det, det har blivit seger och snart är jag redo att ta nya steg.
Med ett leende på läpparna, med Kents Utan dina andetag i öronen och med solen i ögonen lämnar jag skolgården för denna gången.

Maria kom till vår fina stad i måndags, sen dess har vi hunnit goode så  mycket.
Tisdagen spenderades först på stan ett tag, försökte finna oss något vackert men misslyckades ganska rejält. Vi fann oss lite lunch men inget mer. När Agnes slutade jobba åkte vi upp till Gråträsk för att visa vår fina stuga, och det blev succé. Där blev det rundvandring i den stora byn och sen tittade vi in Michael Jacksons minnesstund. Det blev en hel del tårar som både gräts och torkades den kvällen. Men fint var det.
Onsdagen spenderades på grans till att börja med. Det åts palt och vi gick runt i granparken. Jag själv höll på att bli uppäten av en gris, men jag räddades i sista sekund. På kvällen blev det fest med stort F och det var sjukt roligt. Sängen intogs vid fyra-halvfem. Det var nästan så att jag inte ville somna.
På torsdagen cyklade jag och Maria till Sjulnäs, hyrde en film och cyklade hem. Den såg vi, grät lite och sen bakade vi en kaka.
Fredagen vaknade vi klockan fem, for till Kallax och sen åkte jag hem ensam igen. Lite sorgligt var det faktiskt.

Min sista lediga vecka har varit helt suverän. Den har innehållit allt och lite till faktiskt, bland annat gråt som direkt övergått till enormt skratt som övergått till minnesprat. Vi besökte även mormors gamla hus och gammelmormors gamla hus, det var faktiskt en aning sorgligt. Man saknar ju de stunderna.

Nu är det dags att ta med sig de fina minnerna och gå till jobbet för första gången i sommar. Sen är det även dags att längta till all annat som kommer ske denna sommar. Jag längtar, men vill inte att den ska ta slut. För den har faktiskt varit helt underbar hittills. Låt det aldrig ta slut...