elina källman

Jag undrar hur mycket en människa kan gråta innan tårarna tar slut?! Kan tårarna ens ta slut? Det är mycket man undrar, men aldrig får nåt svar på. Idag har jag i alla fall på morron tränat från åtta till halv elva. Det kändes riktigt skönt. Äntligen fick jag samla lite tankar, kanske till och med komma på andra tankar. Det var i alla fall underbart. Sen kom jag hem, pluggade lite. Så mycket som jag orkade. Sen tvättade vi. Sen orkade jag inte plugga mer. För då kom tankarna tillbaka. Jag vette tusan varför allt är som det är. Jag vill flytta hem, det är typ det enda jag velat sen jag flyttade hit. Men ändå, på ett sätt vill jag vara kvar. När jag pratade med min tränare idag brast det verkligen. Så mycket som jag grät för ett tag sen, var det länesen jag grät. Jag bröt riktigt ihop. Jag hoppas i alla fall av hela mitt hjärta att allt det här kommer bli bra och att jag kommer in på samhälls med 90:orna. Det är ju inte alls roligt att gå med små barnen. Men blir det så, är det väl bara acceptera?!

Nu räknar jag ner till den sjunde juni. Och det är med både glädje och sorg dagen kommer närmre. Just nu vet jag inte vad jag ska tycka. Men det ska la bli bra. Jag väntar också ivrigt efter ett brev från Linda-Marie och ett från hanna. Ska bli roligt att läsa. Nu ska jag nog dra mig till sängen för att försöka få mig några timmars sömn i alla fall. Men först ringa Zilla. Ååh, jag blir galen. Orka läns. Jag vet att jag inte kommer få följa med till katrineholm till julen. För jag kommer ha gått ner mig så mycket. Men jag orkar verkligen inte snacka handboll. Det är de enda mamma snackar om. Men tänk på handbollen nu, handboll hit och handboll dit, jag orkar inte.

Hejs