elina källman

jag var påväg hem från affärn idag när allt hände.
har aldrig varit så rädd förr (tror jag) i hela mitt liv.
jag skakade,
grät nästan
och ringde pappa.
en äckel gubbe som verkade helt normal i början, började snacka med mig.
Gubben; är du från island?
jag; näe?!
gubben; det lät som det när du prata så rappt. vars är du ifrån då?
jag; norrland.
gubben; åh, jag är från boden jag. dudå?
jag; jaså. jag är från pite.
gubben; pitepalt är inte samma som kroppkakor. det är en himla skillnad.
jag; hehe, mm.
gubben; så vad fick dig att söka dig neråt då? jobbet?
jag; näe, skolan.
gubben; så det är kompisarna som hjälpt dig med lägenhet och så då?
jag; näe, tränarn
gubben; jaså, på så vis. så du tränar. hmm, vad tränar du då? vänta, jag vet. det är såhär kulstötning. det ser jag ju på din alldels för vackra kropp.
jag; *skakar på huvvet*
gubben; näe, nu se jag ju att det är spjutkastning. för du har en så vacker kropp.
jag; *skakar på huvvet*
gubben; nä, men då är de ju diskus. för du är så stor och vacker. inte tjock menar jag. utan musklig. du vet jag tänder ju på stora kvinnor.
jag; *skakar på huvvet* handboll.
gubben; ja, klart det är handboll. för du vet när jag var med i juniorlandslaget i cykling så tränade vi med en massa handbollstjejer. himla var stora dom var.
och du vet när jag var med i juniorlandslaget i judo. då tränade vi också med dom.
jag; *försöker se intresserad ut*
gubben; men du, nu vet jag ju varför jag känner igen dig. du har ju varit med på tv. det är ju därför. ni är ju så duktiga ni i landslaget. jag hejjar på er.
jag tänker; jaså, så jag är visst med i landslaget nu, inte illa inte illa.
gubben; så vart bor du då?
jag; nja, därborta. *pekar åt fel håll*
gubben; tänke om jag kunde följa med dig hem en sväng.
jag; näe, tror inte det.
gubben; hur gammal är du förresten.
jag; 17.
gubben; ja, men då har du ju hela karriären framför dig. sa du 17? jag trodde du var 20.
gubben ställer sig upp och ropar till alla runomkring; det här är en världsstjärna i handboll. kolla noga på denna vackra dam.
jag; försöker gömma mig bakom min lugg.
gubben sätter sig ner; vart går du skola då?
jag; aspero.
gubben ställer sig upp och kramar mig; vet du nu hör jag lite dåligt.
jag backar undan, börjar skaka och nästan gråta.
gubben ställer sig framför mig slår ihop händerna; så vad gör vi ikväll då?
jag blir jätte rädd; eeh, jag ska på match.
gubben; så vilken tid är matchen?
jag; eh, jag har ingen aning.
gubben; vart är den då?
jag; eh, jag har ingen aning.
gubben; så det är tränaren som ringer och säger?!
jag; japp, det äre.
gubben; du är en såndär anfallsspelare som hoppar och gör mål.
jag tänker eeh näe jag är målvakt med svarar; joo, det är jag.
sen går jag och ringer pappa, skakandes, nästan gråtandes och alldeles vettskrämd alldeles säker på att jag ska bli våldtagen om jag hoppar på hans buss och han ser vart jag hoppar av.
så jag väntar på en ny buss och han hoppar på den första.