elina källman

Jag har överlevt ännu en till otrolig dag. Det trodde jag aldrig.
Här kommer en hyllning till min älskade Farfar

Snälla farfar, säg att du är odödlig.
Åh, snälla säg det.
Jag vill att du ska säga det.

Innan allt hände var jag blind.
Jag hade inga ögon att se med.
Du var odödlig, det visste jag.

Ingen kunde ta dig från jorden.
Inte ens en stor björn.
Du skulle alltid vara med mig.

Men så kom den dagen.
Du är inte längre odödlig.
För det har jag insett nu.

Du är som alla andra människor.
Fast än så mycket bättre.

Du var visst dödlig, farfar. Men det visste jag inte. Verkligen inte. Jag trodde du var en sådan alltid leva människa. För du skulle ju liksom alltid finnas där för mig. Det var en oskriven regel.
Men så en dag var du borta, helt plötsligt försvunnen och det lär dröja många år innan jag får se dig igen och tills dess kommer jag ha ett stort hål i hjärtat som ingen kommer täcka igen.

Farfar du var en sån människa som ingen kunde tala illa om, du kunde heller inte tala illa om någon annan. För dig var alla lika viktiga och alla hade precis samma värde.
Du är den enda som aldrig sagt att jag är dålig på något. Alltid är det något som man gör fel. Man ritar fult, sjunger fruktansvärt och springer för sakta. Men för dig var jag bäst på allt, enligt dig kunde jag bli allt jag ville, för jag var bäst.
?Du vet väl att du är värdefull Elina? viskade du många gånger till mig, flera gånger så att jag aldrig skulle glömma bort det. Och det gjorde jag aldrig heller. Du har fått mig att inse att jag inte är så värdelös som jag kanske tror att jag är.
Flera gånger har du berättat om ditt liv, hur du har vuxit upp, vad du har gjort och hur många kända människor du träffat. Du har sagt någon gång till mig att jag ska skriva om ditt liv, men Farfar, jag hann aldrig. För du försvann för fort. Alldeles för fort.
Och Farfar, du har sagt att jag är bra på att skriva, att jag borde bli författare. Och vet du Farfar, jag ska bli det. Jag ska skriva den bästa boken folk har läst.

Farfar, när jag var sjuk tog du bilen och körde farmor till mig, för att göra mig frisk igen. Ni gjorde mig frisk. Med era underbara ord, med era underbara kakor och bullar. Jag var aldrig jobbig för dig. Du gjorde allt för mig.
Det var liksom bara att ringa till dig och säga att jag har problem, så var du här lika fort som jag hade ringt.
Du har ställt upp för mig så mycket som ingen annan gjort.
Du har gjort mig älskad. Jag har alltid känt mig älskad med dig. Aldrig värdelös.

Farfar, med det här vill jag hylla dig. Hylla dig för allt du gjort på jorden. För alla människor, men mest för mig. För mig var du bäst. Verkligen bäst. Jag insåg det aldrig när du levde, men det gör jag nu. Egentligen kommer jag inte klara mig utan dig, men jag måste. Alla måste. Vi måste försöka leva vidare, även fast det kommer bli svårt.
Det kommer bli en riktig kamp att bli glad igen.
Jag vet Farfar att du vill att vi ska vara glada, men det går inte. Förlåt, men jag kan inte.
Om några år kanske jag kan. Men inte just nu.

Jag älskar dig så fruktansvärt mycket. Jag älskar dig för allt. Jag sa det aldrig, jag har bara sagt det till farmor men aldrig till dig, och jag ångrar mig så att det gör ont för det. Men jag hoppas du vet det. Du är bäst. Jag älskar dig, mer än vad det finns ord till.

Du har lämnat farmor, oss, bröder och en massa massa vänner. Men du lämnar spår i alla. Det kan jag lova. Det finns nog ingen som inte gråtit floder. Främst farmor. Hon har gråtit och hon gråter än. Hon saknar dig så fruktansvärt mycket. Det är så synd om henne. Jag kan inte förstå. Det är helt otroligt.

Du är och kommer alltid vara min förebild.

Och nu vet jag, ingen är odödlig, inte ens du. Min allra bästa farfar.

Jag älskar dig.
Din Elina för alltid.