Farfar
Just nu ångrar jag allt. Jag har sjunkit ner så djupt i en svacka att jag inte riktigt vet vart eller hur jag ska ta mig upp. Allt kommer just nu och då börjar jag som vanligt tänka dåliga saker. Så gör jag jämt.
Dom ringde i natt från sjukhuset och sa att farfars sår på magen gått upp, så dom var tvungen flytta han till IVA och sy igen det. Så var dom tvungen söva han också, för att göra det. Sen väckte som han aldrig mer. Så nu ligger han djupt nersövd och ska göra det nåra dagar. Plus att han måste andas genom respirator. Min älskade lilla farfar som varit så glad och så pigg och så full av energi, ligger där alldeles stilla och hjälplös på IVA. Snälla, kan ingen snäll hjälpa min farfar att bli frisk?! Plus att min farmor är alldeles deppad och det finns ingen glädje i henne längre. Allt är mörkt. Pappa är sur, alltid och mamma är trött, alltid. Just nu ångrar jag mig. Vi fick veta för ett tag sen att farfars tarmar åkte ut när såret gick upp. Varför händer allt nu på en gång. Jag orkar inte.
Jag älskar min farfar så otroligt mycket. Han är verkligen glädje. Och när ingen annan tycker att jag duger eller tycker att jag är bra, tycker han alltid det. Det finns ingen som gett mig så mycket berömm som farfar. Han är en klippa. Och GULD värd.