elina källman

Jag fick en gång en chans i livet. En chans till att bli det jag verkligen alltid velat. Och jag tog den chansen, för att jag trodde att det skulle bli bra. Jag skulle äntligen få ett underbart liv. Det började med att jag åkte till Danmark. Laget var fruktansvärt bra och redan då funderade jag på om detta verkligen var rätt. Men jag fortsatte att kämpa, för jag skulle ju bli bäst. Nästa resa bar i väg till Norge och Oslo. Där gick det bra och jag gick i tankarna på att ge detta en ärlig chans, men sen blev det inte så mycket mer än bara tankar. Jag blev avbruten av en boll som lyckades träffa mitt huvud och jag fick ännu en gång se mig som besegrad. Hjärnskakning och ingen träning på tre veckor var ett för högt pris så jag funderande än en gång att ge upp och hoppa av. Men jag gjorde det inte, utan det stannade endast i tankar. När jag sen kom igen med träningarna så gick det bra. Jag kände glädje i att träna. Men inte i att bo här och skolan den var skit. Men det var laget och träningarna som fick mig att ha hoppet uppe. Handbollen gick bra där ett tag. Jag kämpade på och lyckades ganska bra. Men så kom en vägg, bara så där. Jag gick in i den och ramlade baklänges. Det gjorde ont och det sved. Det var mörkt och hemskt och jag ville bara ge upp. Försvinna därifrån. Men jag gjorde det aldrig. Jag kämpde och kämpade.  Efter den smällen lyckades jag aldrig riktigt resa mig upp igen. Jag hade liksom inga krafter kvar och blev kvar där halvvägs upp. Och i april iår var min resa över. Jag hade slängt chansen i havet och gett upp. Jag gav upp för att jag aldrig riktigt orkat resa mig upp. Jag har kämpat på från underläge ändå sen december och nu blev det för mycket. Jag kommer ångra det jag gjort, att jag gav upp. Men innerstinne vet jag att det här är det bästa för mig och för många andra. Men sakna detta, det kommer jag verkligen göra.

Man får en hel del chanser i livet och det finns en hel del vägar att välja som man kan gå. Jag valde den svåra, tjorviga vägen som rätt ofta är svår att förstå sig på. Jag valde den, istället för att välja den raka vägen utan svängar och utan backar. På ett sätt kan jag ångra mig att jag gjorde det. Men oftast gör jag inte det. Jag har en erfarenhet med mig som tillslut kan vara värd guld. Massa människor som jag känner tjatar om att dom har så mycket att stå i. Okej, det har dom säkert och jag säger inte att dom har det. Men så mycket som jag har gjort detta året och så mycket jag stressat och sprungit mellan sakerna, har dom nog aldrig uppleft. Varje tisdag, måndag och torsdag har jag inte ens haft någon tid till att äta middag. Det har bara varit träning direkt, sen har man kommit hem, pluggat och sovit. Och varje dag har jag plågat mig upp till skolan och dött för att det har varit så hemskt. Jag har nog aldrig heller varit så yr eller illamående som jag varit detta året. Nej, jag tror inte att storstan är något för mig.

Nu ska jag plugga och vänta ¨på pappa. han har två mil kvar och sen ska vi äta jordgubbar. Idag fick jag sommalov. Dedu. Inte illa. verkligen inte. Nu är det bara vänta tills alla andra ska påbörja sitt så jag kan börja leva mitt liv som jag ska göra i sommar. Ååh, i natt så drömde jag världens bästa dröm. Jag ville verkligen inte vakna upp. Men man måste. Vill bara att den ska vara verklig. jaja.

Take Care