elina källman

Var hos farmor idag, inte hos farmor och farfar, utan bara hos farmor. Farfar ligger än på sjukhus och mår bajs. Farmor tror inte att han kommer hem förren om en månad, om han ens klarar det. Det första farmor sa idag var; Jag saknar han så mycket att jag håller på att bli knäpp. Då höll jag verkligen på att börja gråta. Och sen dess har jag bara velat gråta, men aldrig gjort det. För farmors skull. Sen sa hon en massa att här gjorde farfar så fint innan han for och jag har aldrig rört det, för jag vill ha det så fint. Sen sa hon också att det var så fint här ute på gården medan farfar fortfarande var hemma, nu ser det ut som ett slusk. och farfar gjorde det och allt. Sen sa hon det värsta av allt; Nu ser man hur beroende man är av en viss människa. Jag kommer aldrig klara det utan honom. Då vill jag inte mer, så sa hon.
Det är hemskt att vara jag just nu. Avisst, jag vet att jag bara klagar. Men just nu är det hemskare än förr. Riktigt hemskt och det gör fruktansvärt ont. Jag har inte ens matlust mer. Bara ont i magen för allt. Varje gång det ringer kniper det till. Klarar inte mer.

Just nu behöver jag en kram mer än förr. Jag behöver kärlek och omtanke så att jag verkligen klarar allt. Det är så tungt och det gör så ont. Samtidigt som man ska orka vara människa och vara glad, ska man orka leva också. Sen ska man också orka plugga det sista jag har kvar. Det sista jag behöver nu är ännu ett bakslag, för då är jag rädd att jag verkligen inte orkar resa mig. Aldrig.