elina källman

Göteborg den sjunde september 2007 åkte jag och några kompisar till Liseberg för att titta på en av mina vänners stora idoler, Håkan Hellström.
Själv tyckte jag att detta skulle bli en trevlig kväll med mina kompisar och inte en trevlig kväll med kompisar och Håkan. Nej, innan kvällen var den ende rätta endast Lars Winnerbäck.
Att stå och vänta i 40 minuter där vi storascen på Liseberg var väl inte var jag hade förväntat mig av kvällen. Men det var så det blev och jag var grymt riktigt uttråkad. Vi tog kort på varann och bildade en massagering.
Tiden gick och varje minut, var en minut närmare Håkan. Pupliken, inklusive mina kompisar blev allt mer spända. Dom ropade och ropade, men själv förstod jag inte riktigt varför. Håkan likosm, det var ju inte Lasse. Så varför ropa?
Klockan blev åtta och håkan tog sin publik med storm, första, andra och tredje låten. Det var liksom inget som kunde hindra pupliken från att vara lycklig. Själv stod jag bara där, funderade på att Håkan kanske inte alls var så dålig som jag trodde och jag kunde ju faktiskt några låtar.
Så spelade han en låt, en låt så underbar och bra att jag började gråta. Han tog liksom tag i mitt hjärta och slet ut det och tog det själv. Gårdakvarnar och skit, vacker och vacker och vacker igen. Håkan Hellström hade vunnit mitt hjärta och jag var helt fast.
Konsterten fortsatte med en bra låt efter den andre. Mellan varje låt var det snack och precis lika bra som låtarna var, var han på att prata.
Håkan älskar verkligen sin puplik och pupliken älskar honom