elina källman

Jag tror att jag blivit bortskämd de senaste inlämningarna vi har haft. Med toppbetyg som slutresultat förväntar jag mig faktiskt toppbetyg på allt jag gör, vilket kan vara väldigt dåligt. Sitter med VÄRLDENS sämsta inlämning på engelska just nu och väntar på att skicka in den. Har lite ångest över att göra det, eftersom att jag inte anser att resultatet blev vad jag hoppades på. Nåja, förhoppningsvis blev det bra.

Idag gick jag hem till Tove för att plugga och det blev en minst sagt rolig pluggstund. Mitt bland koranen och olika mattetal började vi prata minnen och det var inte lite minnen. Nej, under våra snart 19 år tillsammans har vi faktiskt hunnit skrapa ihop en rad minnen. Vi har gjort både roliga och mindre roliga saker. Smarta och mindre smarta saker. En sak är i alla fall säker, idag skrattar vi åt allt vi gjort.



Jag, Tove och Emelie har gjort de mest knasiga sakerna som man bara kan hitta på. Vi satt och skrattade åt de gånger vi lekte Cykelmekaniker på vår uppfart. Vi vi vände cyklarna upp och ner, snurrade på hjulen för att de funkade, spolade dem, plingade på plingan och provade bromsarna. Ja, märks det att vi även lekt med dockor?
En kväll kom jag tove och lisa på att vi skulle cykla hundra varv runt kvarteret. Min syster stod med ett glas saft i handen varje gång vi passerade vårat hus. Vi hann cykla 42 varv innan vi blev trötta. Vi hade dock tänkt återuppta vårt lilla mål nån gång, men än har det inte blivit av.
Många gånger har vi önskat oss en häst, det har vi aldrig fått. Istället har vi på låtsas använd vårt broräcke som häst, det var ju i alla fall bättre än inget. Där red vi dag in och dag ut, tills en dag. Pappa krossade vårat hjärta när han sa att broräcket gått sönder och vi inte längre fick sitta där. Det var få gånger som vi blev så ledsna som när våra hästar dog.
En gång dog Emelies kanin och som alla andra barn ville även hon ha en begravning. Vi skrev några sånger, letade även några i en gammal psalmbok och plockade några ruttna blommor. Sen gick vi ner till järnvägen och begravde kaninen där. Många tårar fälldes den dagen för kaninen. Vi har aldrig gått dit sen dess. Kanske beror det på vår rädsla för spöken, eller så har vi helt enkelt inte orkat bry oss om en liten kanin.
Även min kanin dog en gång. Emelie kände på henne, hon var sten död. Jag grät så mycket att jag slängde mig på marken. Aldrig kan väl någon ha gråtit så mycket för ett litet djur, men det gjorde jag. När jag kom hem från skolan, rödgråten efter en hel dag i tårar, låg min kanin utanför bron i en påse. Öronen stack ut...allt blev värre. Den kaninen ligger begravd någonstans på våran gård. Ber någon mig peka ut vart, kan det hända att jag minns.
Näst sista saken jag har tänkt berätta om är alla de gånger jag och Tove bestämt oss för att se film. Det var alltid jag som valde film, men de få gånger som Tove fick välja film sa jag alltid innan: Du får välja alla utom den,den,den,den... Ja, jag rabblade upp alla filmer utom en. Den jag ville se.
Sen har vi gjort en hel hög andra saker, som att leka ko vid mina gungor. Så klart fick tove vara kossa, eftersom att jag inte ville slicka på någons hand. Leken gick ut på att vara "besökare" på grans, stoppa ner en hand i vatten och sen fick kossan, som i detta fall var Tove, slicka av handen.
Vi har även bott i en möglig koja en natt, rymt över till grannen, haft en egen snickarbod som tillverkade sneda hyllor och bråkat många, många gånger, men alltid blivit sams direkt efter.
Trots allt som hänt. Trots så mycket vi bråkat. Så måste jag säga, ni är bland de bästa vännerna En människa kan få.