Insidan är viktigast, men utsidan är viktigare
Det var visserligen ett tag sen jag varje dag tittade mig själv i spegeln och hittade stora, fula fel på min kropp, den tiden är förbi, men ändå kan jag komma på mig själv med att titta på mig själv och försöka hitta stora fula fel på mig själv, bara för att inse att jag egentligen inte duger som jag är. Just nu är mitt största problem om jag någon gång kommer att kunna köpa nya handbollsskor, när det är så mycket mer jag skulle vilja ha.
Onekligen finns det ändå saker jag stör mig på, min kropp är väl inte den mest perfekta i världen, men vad tusan, det är väl bara acceptera det som det är, jag fick denna kropp och så är det. Därför tycker jag att man också kan försöka vara nöjd med det man fått, givetvis går det inte vara nöjd med allt, men man kan ju i alla fall försöka.
Plastikoperationer är något som ständigt uppkommer i vårt samhälle. Idag gör var och varannan en operation, bara för att visa att insidan minsann är viktigast, men utsidan är viktigare.
Redan från ung ålder får vi veta precis hur vi ska vara. Mobbing förekommer redan på dagis då vissa barn blir utstötta för att en del anser att hon eller han är alldeles för tjock för att få vara med och leka. Ändå får vi höra av de äldre att vi duger precis som vi är.
Men det där med att vi duger precis som vi är, är inte det bara en noja som vi kommit på bara för att tro att vi duger som vi är, för vissa verkar ju inte tycka att vi gör det, när de flesta i dagens samhälle gör om sig själva så till den milda grad att vi knappt känner igen människan när denne varit under kniven.
Plastikoperationer för mig tyder på en mycket dålig självbild, denna människa som frivilligt lägger sig under en kniv för att senare vakna och inte veta om man efteråt ska känna igen sig själv, anser jag inte vara någon bra förebild för dagens ungdomar. För innerstinne är det denna vuxna människa som har uppfostrat dagens ungdomar till idealet "du duger som du är". För visst är det de vuxna som först försöker tränga in i vårt huvud att du duger som du är?
Visserligen kan jag förstå de som vill förändra allt på sin kropp, men då tycker jag inte att dessa först ska gå till dagens ungdomar och påstå att du duger precis som du är, du är vacker, för då säger denne emot sig själv, de visar tydigt på att du duger verkligen inte som du är.
Men du, insidan är väl viktigast, var det inte så vi sa? Nej, just det, det är ju utsidan som är viktigare.
Till sist vill jag säga att jag tycker att vi ska sluta upp med detta "åh, hallå du vet väl om att du är värdefull, du duger som du är och sånt skit", för i dagens samhälle verkar det inte bättre än att vi måste göra om oss själva för att duga. Men samtidigt tycker jag också att vi ska avsluta det här idealet att vi måste vara på ett visst sätt, för innerstinne vill jag slå ett slag för att vi verkligen duger som vi är.
Jag tycker själv inte att det är så konstigt att barn redan när de går i sexan börjar tänka på hur de ser ut, MEN jag tycker att det är hemskt. Är man 12 år ska man inte behöva bry sig, egentligen borde man inte behöva bry sig alls i nån ålder. Men jag kan slå vad om att en kille hellre skulle välja en snygg, smal flicka framför en lite rundare, kanske inte lika snygg tjej. Så det är klart att man bryr sig. Innerstinne är nog allas strävan att bli omtyckt och om jag ska vara ärlig är det ju utsidan som syns först, så varför vara lite rundare när man kan vara smal?
Vissa dagar kan jag själv titta mig själv i spegeln och, tro det eller ej, tycka att jag själv ändå är rätt bra som jag är. Jag ser liksom ingen idé i att klaga på något som inte kan bli speciellt mycket bättre. Men samtidigt kommer tankar som säger tvärtom, som säger till mig själv och frågar mig hur jag verkligen kan tycka att jag ändå är duglig. frågar mig själv om jag verkligen tror att någon kan tycka om mig när jag ser ut som jag gör? Hur kan jag vara så dum? Klart jag inte duger som jag är. Samtidigt tycker jag synd om de människor jag tycker om och verkligen vill vara med, eftersom att jag ser ut och är som jag är. För innerstinne vill ju alla vara vackra och dugliga, även fast jag precis sagt att jag vill slå ett slag för insidan och det vill jag fortfarande, men jag vill ändå vara vacker och känna mig det. Men innerstinne så tror och hoppas jag att mina vänner tycker om mig för den jag är och inte för den jag ser ut att vara. Så egentligen, varför klaga? Ja, just det. det var ju den grejen också, det finns anledning att klaga, men kanske inte för mig. Äh, vad vet jag.
Borde nog inse att jag inte blir värst mycket klokare på detta äckliga tjat, dags att sova tycker jag.