Snälla, sitt här hos mig.
Frågan jag nu ställer mig varje gång jag vaknar och somnar är; Vart har min underbara lycka försvunnit?
I varje blogginlägg nu på senaste tiden har jag klagat, vilket jag nu kommer fortsätta göra idag. För idag är det verkligen en sån där klagar dag. en dag då jag varken vill leva eller dö, jag vill bara upphöra att existera för att senare en bättre dag fortsätta vandra som att ingenting hade hänt. Men jag antar att det aldrig kommer hända, så därför bör jag inte heller slösa energi på att tänka på den saken.
För några månader sen hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle sitta här och skriva av mig allt depp som just nu för tillfället finns här inom mig. Jag vet inte alls vart allt har kommit ifrån. Men jag känner mig bara helt tom. En kram skulle verkligen inte sitta fel. Men jag antar att jag får vänta med det ett tag till.
För några månader sen, dessa jag pratade om för några rader sen, trodde jag inte heller att jag skulle sitta här och vara så otroligt beroende av sällskap att jag nästan ger upp innan klockan ens ringt på morronen. Mest av allt skulle jag just nu vilja känna mig omtyckt och behövd av någon. Jag behöver något att se framemot för att orka vakna på morron och för tillfället finns inte det riktigt här.
Känns dock bra att det är måndag imorron. Då slipper jag sitta här hemma och tänka på vad jag saknar. På skolan inser jag ändå rätt ofta vad det egentligen är jag har. Imorron fyller dessutom favvocilla år. Den söta ungen kommer jag spendera kvällen och natten med också. Hon ville inte vara ensam på tolvslaget. Det förstår jag. Nu blir ju lillacilla också 18. Nu börjar livet säger jag då. Nästa helg blir våran paryhelg. Först vår 18 års fest och sen pentan på lördag. Ska bli riktigt roligt faktiskt. Skönt att slippa tänka på allt då ;D
Nä, vad säger ni? Lite historia och sen lite handboll kanske?
KOM IGEN SVERIGE
Jag trodde på kärlek vid första ögonkastet,
jag trodde på kärlek överhuvudtaget.
Och det gjorde du med, för det sa du till mig.
Jag hade svårt för att tro på vad folk säger,
nu har jag ännu svårare.
Jag trodde verkligen på dig när du sa:
Du är det finaste jag vet.
Mest behöver jag en kram!!!
I varje blogginlägg nu på senaste tiden har jag klagat, vilket jag nu kommer fortsätta göra idag. För idag är det verkligen en sån där klagar dag. en dag då jag varken vill leva eller dö, jag vill bara upphöra att existera för att senare en bättre dag fortsätta vandra som att ingenting hade hänt. Men jag antar att det aldrig kommer hända, så därför bör jag inte heller slösa energi på att tänka på den saken.
För några månader sen hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle sitta här och skriva av mig allt depp som just nu för tillfället finns här inom mig. Jag vet inte alls vart allt har kommit ifrån. Men jag känner mig bara helt tom. En kram skulle verkligen inte sitta fel. Men jag antar att jag får vänta med det ett tag till.
För några månader sen, dessa jag pratade om för några rader sen, trodde jag inte heller att jag skulle sitta här och vara så otroligt beroende av sällskap att jag nästan ger upp innan klockan ens ringt på morronen. Mest av allt skulle jag just nu vilja känna mig omtyckt och behövd av någon. Jag behöver något att se framemot för att orka vakna på morron och för tillfället finns inte det riktigt här.
Känns dock bra att det är måndag imorron. Då slipper jag sitta här hemma och tänka på vad jag saknar. På skolan inser jag ändå rätt ofta vad det egentligen är jag har. Imorron fyller dessutom favvocilla år. Den söta ungen kommer jag spendera kvällen och natten med också. Hon ville inte vara ensam på tolvslaget. Det förstår jag. Nu blir ju lillacilla också 18. Nu börjar livet säger jag då. Nästa helg blir våran paryhelg. Först vår 18 års fest och sen pentan på lördag. Ska bli riktigt roligt faktiskt. Skönt att slippa tänka på allt då ;D
Nä, vad säger ni? Lite historia och sen lite handboll kanske?
KOM IGEN SVERIGE
Jag trodde på kärlek vid första ögonkastet,
jag trodde på kärlek överhuvudtaget.
Och det gjorde du med, för det sa du till mig.
Jag hade svårt för att tro på vad folk säger,
nu har jag ännu svårare.
Jag trodde verkligen på dig när du sa:
Du är det finaste jag vet.
Mest behöver jag en kram!!!
Kommentarer
Trackback