elina källman

Hemkommen från skolan för ett tag sen. Har minst sagt varit en händelserik dag med mycket plugg och ett extremt konstigt besked att ta till mig. Det går inte riktigt förstå, men tydligen är det nära.

Besökte vår otroligt stora stad idag efter skolan. Med mig hade jag min braiga vän Hanna. Försökte hitta mig några kläder till helgens olika händelser, misslyckades med det. Men förhoppningsvis hittar jag mig något fint. Gör jag inte det är väl inte det hela världen, jag har ju trots allt kläder hemma. Det var verkligen ett tag sen jag gjorde något med denna underbara människa, så det var på tiden att det blev av. Hade nästan, notera NÄSTAN, glömt bort hur mycket jag trivs i hennes sällskap. Tur att jag fick umgås med henne och bli påmind om vilken fantastisk vän jag har. Nu får ni ju inte tro att jag går och glömmer bort hur bra vänner jag har, men i all hast och stress är det mycket lätt att man förtränger saker. För glömmer, det gör jag aldrig. Mina vänner är ju trots allt det som gör livet på jorden mindre plågsamt. 

Har ni nångång tänkt på hur fort tiden går? Egentligen har inte jag tänkt på det, men nu när jag gör det så... För bara två månader sen var löven fortfarande kvar på träden, de var dock gula, men de fanns kvar. Gräsmattan var fortfarande grön och ibland kunde man även känna några varma vindpustar blåsa förbi. Nu, enbart två månader senare sitter jag här och håller på att frysa ihjäl. Löven finns inte längre kvar och gräsmattan som var så grön och fin, är nu täckt av vit snö.
Men visst är det vackert när solen lyser och visst är det underbart när det är kallt ute och man har en varm kamin att värma sig framför när man kommer in. Jag tror att det är det här med kylan och snön som gör det charmiga med själva vintern. För utan snö skulle jag nog gå i ide.  

Nu ska jag äta och sen väntar en helkväll med läxor och träningar.
Ha en bra kväll.