elina källman

Det är drygt en vecka sen Hanna valde att sluta sitt liv här på jorden och vandra vidare mot en plats bortom all smärta. Vid såna tillfällen känns det bra att jag har en tro som håller och extra viktigt känns det att hålla extra hårt nu när golvet liksom slungas bort från mina fötter.
Jag vill tro att Hanna inte avslutat sitt liv, bara fortsatt gå mot något som mycket bättre. Hon åkte iväg med tåget, vi står kvar på perrongen och väntar på våran tur, som inte riktigt har kommit ännu.
Men när den tiden kommer, då ses vi igen och då ska vi skratta och göra hyss, lika mycket som vi gjorde förut.

Det har utan tvekan varit en stormig vecka. Jag har inte riktigt kunna skilja på dröm och verklighet, rykten och sanning. Men någonstans långt inom mig har jag hela tiden vetat att hon varit död, jag har bara inte velat acceptera det. Det är svårt, riktigt svårt och man vet inte riktigt vad man ska göra för att kunna gå vidare.
Just nu känns det som att jag är uppe och svävar nånstans. Allt är på nåt sätt för verkligt, samtidigt som att det är den hemskaste mardrömmen jag någonsin drömt.
På tisdag ska klassen samlas och ha minnesstund, tänka på alla vackra minnen vi fått med Hanna. Synd att det inte kommer bli fler, men de jag har kommer jag spara långt inne i mitt hjärta och för alltid bära med mig.
På fredag är det begravning. Ångestdag om jag får säga det själv. Hur ska man orka igenom det egentligen. Titta på kistan och förstå att där, där inne ligger Hanna död. Hon kommer inte vandra här mer.
Allt är så sjukt.
VILA I FRID!