elina källman

Det är egentligen emot mina principer att skriva två inlägg på samma dag och dessutom så nära varandra, men denna gång kan jag inte stå emot.

Jag har precis sett filmen om Lars Winnerbäck. Jag grät som ett litet barn, lycklig över att få se denna underbara människa. Lasses musik är liksom magisk, hela han är magisk. Men det blir bara bättre när han sjunger, när man ser honom. Åh, jag är fjantig som ett barn, men lika lycklig. Som att jag precis fått en ny barbie.
LARS WINNERBÄCK <3

I augusti i sommar drog jag och mina kära vänner till Luleå för att beskåda denna magiska varelse. Jag längtade så sjukt mkt på dagen och ville bara att det skulle bli kväll så att vi kunde åka dit och se på honom. När vi väl var på väg dit blev jag GLAD. Jag liksom log hela bilfärden upp till Luleå. Jag var lycklig.
Väl där fick vi lagomt bra platser, jag såg allt och lite till. Sen satte han i gång och jag bara grät och grät. Han var så bra, så bra. Jag var helt galen, hoppade och dansade och sjöng.
Värst blev det när han sjöng den sista låten: Kom Änglar. Älskadeälskade låt. Fyy, vad jag grät och fy vad jag var glad. När konserten var över bar det av hemåt, eller i alla fall var det tänkt så, inte riktigt så blev det.
Min kära vän hade nämligen glömt sätta av lyset när vi lämnade bilen och batteriet tog slut. Istället för att komma hem och sova fick vi stanna i Luleå några timmar och hemma var vi klockan fyra.

  

MEN, denna kväll var en av de bästa kvällarna på hela sommaren. Det var underbartunderbartunderbart.

Ja, vad var det egentligen som hände den kvällen och vad gjorde mig så förfärligt glad. Där vi gick med förhoppningar...

LARS WINNERBÄCK <3