elina källman

Just nu känner jag för att skriva av mig lite, kom precis från Linnéa och där slog det mig sjukt mkt att det inte kommer vara som det alltid varit längre. Så om det är nån som inte har lust att läsa, sluta läs nu är mitt tips.

Till hösten kommer alla kära vänner splitras. Mitt misslyckade jag kommer bo kvar i Piteå, enbart för att jag provade mina vingar och tappade dem igen. Det suger sjukt mkt. Skulle jag ha gått ut, så skulle jag också börjat leva mitt liv. Men nu går det inte. Frågan är bara om jag nånsin kommer börja leva livet, eller om jag förevigt kommer stå och stampa och försöka komma iväg. Jag tvivlar, i alla fall ikväll. Ibland skulle det enklaste vara att ge upp. Jag är rädd att jag är på väg tillbaka och det skulle nog vara kört då.
Ingenting hjälper. Vänner säger att jag kan hälsa på och det låter så himla enkelt för dem, visst det kanske det är. men inte för mig, för här är jag fast ett år till och det gör mig så ledsen. Det gör så ont. Nu ångrar jag mig sjukt mkt att jag flyttade hem, plågas hade lugnt vara värt det för detta är värre. Jag orkar inte vara glad. Jag är så sjukt rädd att jag inte kommer ha någon kvar sen, för det är enbart för mina vänner jag lever. Åh, allt suger.

Spelat volleyboll ikväll, jag känner inte att jag passar in någonstans längre. Jag får inte vara mig själv. Känns som att jag tappar allt snart.
Det är som med Tomas Ledins låt, snart tystnar musiken.

Dags att sova känner jag. Hoppas på en bättre dag imorron.