elina källman

Jag vet inte, det kanske bara är jag som är sådär extremt töntig och känslig, men jag blir superbölig när jag tänker på handbollen. Eller inte när jag tänker på den, utan när jag ser filmer från Göteborg, norden cup, SM och allt sånt. När jag tänker på vad jag varit med om och vad jag kunnat varit med om, ifall att jag inte gett upp. Alla som bara tittar på och inte varit med, kan nog förstå det. De tycker nog att jag är extrem, men det är jag och så är det. Handboll har varit och är fortfarande en stor del av mitt liv. Jag flyttade därför att det var mitt liv och sen när jag flyttade från livet, så tog livet en mycket stor vänidning. Jag hade en gång en dröm om att bli något mycket stort inom handbollen. Jag lyckades inte och kommer nog inte göra det heller, det gör mig också sådär ledsen.

Ibland förstår jag inte mig på mig själv när det gäller flytten hem. Jag förstår inte riktigt varför jag valde att flytta från det jag drömt om hela livet, kanske hade jag bara en extremt dålig period när jag tvingades flytta hem?! Jaa, vad vet jag. Tillslut kanske det hade blivit bättre.
EM-guld, NM-guld och SM-guld... Kunde det ha blivit något större? Kanske...kanske inte?! Jag hade inte mitt bästa år i Göteborg, men om jag hade gett det lite tid kanske det kunde ha blivit något. Vad vet jag..
Men känslan av att vinna en match till låten Stand Up For The Champions är verkligen obeskrivbar. SM-guldet i Eskilstuna. Känslan av att vakna upp i bussen en mycket sen söndag kväll till låten We´re all the winners var riktigt mäktig. Jag vill uppleva detta om och om igen. Men jag misslyckades.