<3
Imorgon sitter jag på tåget vid just denna tidpunkt, på fredag kommer nästan allt vara som vanligt igen. Jag och Tove ska åka ner och träffa Emelie i Göteborg. Bara en sak som saknas, och det är Cilla för att få ihop vår lilla skara bestående av fyra människor. Jag brukar ofta tänka på det här med vårt lilla kompisgäng som vi alltid har, är och kommer att vara, hur det än går i resten av livet.
Tänk att det skulle bli så att tre lite smått knäppa tjejer skulle födas på ungefär samma gård, få samma intressen och leva sina liv i varandras. Det kan jag inte annat än att tacka Gud för. Det finns inga som helst människor som vet mer om mig, som kan mer om mig eller som har varit med om saker med mig, som tove och emelie. Dessa människor har alltid följt med mig i livet. Sen en vacker dag kom en till fin människa med i vårt "gäng". Denna flicka hette och fortfarande heter Cilla.
Som liten hade jag en dröm, och den drömmen var att alltid få vara tillsammans med dessa fyra människor (ska jag vara ärlig så finns den drömmen kvar fortfarande). Jag drömde om att bo på samma gård, jobba på samma ställe, göra alla saker tillsammans, köra samma bil, få barn vid samma tidpunkt, ta studenten tillsammans, ja allt ni kan tänka er. Den drömmen finns kvar fortfarande, men jag har börjat inse att den drömmen inte kommer bli mer än en dröm. Idag inser jag att vi aldrig kommer kunna ta studenten tillsammans, vi kommer aldrig gå på samma bal, åka bakom samma traktor eller skrika "för vi har tagit studenten, fy faaaan va vi är braaaaa" tillsammans. Kanske gör inte det något, så länge vi är tillsammans.
Och det gör ont i mitt hjärta när Emelie inte bor här, när jag inte kan träffa henne när jag vill, utan bara vid bestämda tillfällen. Det gör ont att veta att Emelie nog för alltid valt att bo borta, men jag är glad för henne. Jag är glad att hon är lycklig och trivs med vad hon gör. Jag är glad för att jag får chansen att träffa henne vissa gånger och de gångerna är underbara.
Men visst har vi sagt så, vänner föralltid?! Visst har vi sagt att vi ska hålla ihop, även fast vi går skilda vägar? Och medan tiden rullar på, visst kan vi se tillbaka på alla de minnen vi har tillsammans?! Vad som än händer, vilka vägar vi än tar, hur många familjer vi skapar, hur många jobb vi tar, vilken utbildning vi väljer - Vänner föralltid.
Och visst vet ni om att ni alltid kommer finnas långt inne i mitt hjärta. ÄLSKADE VÄNNER