elina källman

Igår började jag längta sjukt mycket efter trasiga knän, grön gräsmatta, konstig bränna och blodsmaken i munnen. Jo, jag pratar så klart om fotbollen. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att längta efter något som jag egentligen bara gör för att hålla igång om sommrarna när handbollen vilar, något som jag egentligen hatar. Fast i och för sig kan jag inte hata det så mycket, med tanke på att jag fortfarande längtar efter det. Kanske är det tjusningen i att träna där ute på planen, trots 40 plus grader eller kanske störtregn och åska. Kanske är det att jaga den där bollen, göra allting för att få tag i den, som gör mig så insiperad av att fortsätta med något som jag gjort hela livet. Eller är det kanske just därför jag inte vill sluta med en sport, enbart för att jag hållt på med den så länge jag kan minnas. Kanske var jag fem år när jag började spela, idag är jag 19 och fortfarande aktiv.

Igår efter att jag börjat längta så sjukt mycket, fick jag till min stora fasa veta att jag måste sluta med fotbollen. Jag har dock inte bestämt mig ännu hur jag tänker göra, men jag vill verkligen INTE. Om två veckor är det tänkt att jag ska börja träna igen, då är handbollen slut. Två veckor senare börjar handbollen om igen, med försäsongen. Och med tanke på att vi kommer satsta så mycket med handbollen i år så måste jag sluta. Men vill jag verkligen det? Är jag beredd på det? När man längtar  så mycket som jag gör och verkligen vill spela, ser jag ingen anledning till att man måste sluta. Men så är det i alla fall och jag gruvar mig. Jag vill inte sluta - för jag saknar fotbollen redan, fast jag fortfarande är aktiv.

En fråga återstår ju - hur ska jag göra?!

Kära fotboll